Examensångesten slog till
Patienter med knepiga symtombilder som jag inte vet vad jag ska göra med. Patienter som gråter efter hjälp som jag inte kan ge.
I framtiden kommer det att vara en del i min vardag. Än så länge kan jag säga "jag är bara kandidat" och glatt lämna personen vidare till en "riktig" läkare.
Snart kommer jag att stå där med ansvaret. Snart kommer det att vara jag som förväntas lösa problemen.
Förhoppningsvis går jag snabbt från att vara otillräcklig till att bara känna mig otillräcklig.
Att därifrån gå till att inse att det räcker långt med att patienten får träffa någon som lyssnar kan däremot bli svårare.
Jag vill så gärna kunna göra något!
Bara du inte gör som mina barns farfar, Han ger en alvedon, när de är oroliga och har svårt att somna. En liten tablett för att lösa alla problem.
(Tror inte du skulle göra det)
Quick fix... lättare än att hantera oron.
Att inte kräva av sig att man skall kunna alltid. Att kunna se det otillräckliga som ännu en möjlighet att lära.
Dr Wannabee: Inga piller, jag lovar! ;)
GunnarE: Mm. Självklart. Det gäller bara att känna det också. Det brukar gå ganska bra när jag väl kommer in i ett jobb, men nervös är jag. Antagligen är det ganska sunt.
Sunt va' ordet sa' Bull!
Ett litet mått av nervositet håller doktorn skärpt. För mycket kan ge svårigheter. (se "aftonbladet eller Expressen med Gösta Ekman)
http://www.youtube.com/watch?v=qRme1X2O400
Jag inbillar mig att man kan göra och hjälpa mer än vad man tror. Jag inbillar mig att man måste kunna driva frågor vidare, slussa patienter vidare och söka vidare efter svar, oavsett om man är kandidat eller läkare. Jag inbillar mig att det måste gå. Fast kanske är det bara inbillning?
kram
GunnarE: En klassiker! :)
Caroline: Man gör så gott man kan, men ibland tar det stopp. Även för den mest erfarne läkaren. Så länge man utreder är otillräckligheten inget problem. Det är när patienten fortfarande inte mår bra och alla ens alternativ är uttömda som man står där otillräcklig och dann.
