Empatisk lågkonjuktur

Flera gånger har jag förundrats över hur emotionellt inkompetenta en del läkare och läkarstudenter verkar vara. Borde de inte vara extra duktiga på att känna in, läsa av och bemöta människor?

Det finns läkare som liknar klokheten själv. Dessa uppmärksammar jag, sparar i mitt lilla mentala förråd och gör dem till mina idoler.

Många som söker och kommer in på läkarprogrammet är också mer empatiska än genomsnittet. Men något händer på vägen. Någonstans tappar många möjligheten att förstå patienten och distansierar sig.
  Kanske rör det sig om ett nödvändigt försvar? Ett sätt att hantera det man inte kan hantera?

I samband med att studenterna lämnar de teoretiska terminerna bakom sig och ger sig ut i den kliniska vardagen förändras perspektivet från patientperspektiv till läkarperspektiv. Studenterna börjar oftast identifiera sig mer med läkaren i vårdande situationer än med patienten. Det är också här som empatin riskerar att börja dala.
  (Om du är intresserad finns det många artiklar att läsa. Ett alternativ är The Devil is in the Third Year: A Longitudinal Study of Erosion of Empathy in Medical School.)

Jag känner själv att jag inte orkar ta in allt jag möts av. Ändå tror jag att jag ganska bra lyckas ta emot patienten och leda henne/honom vidare. Jag kämpar hårt för att orka stå kvar, orka härbärgera, orka att inte ge upp. Orka ta emot alla klagomål och vidriga livsöden utan att själv ta åt mig och gå under.

Hur undviker man att bli den kalla typen som jag får sånt motstånd emot? Hur gör man för att behålla sin värme, sitt engagemang och sin empati? Finns det något sätt att bemöta alla dessa läkare som inte längre tycker att empatin är värd att sträva efter? Hur gör man för att fortsätta se patienterna som medmänniskor, inte som sjukdomar?

Kommentarer
Postat av: Doktoranden

Det är något vi absolut borde vara, men tyvärr är det oftast så att teorin och praktiken skiljer sig avsevärt. Kanske är det så att nyblivna läkarstudenter faller över i extremen att vara överempatiska och övercentrerade gentemot patienten, för att i senare skede tippa över åt andra hållet. Det vill säga att distansera sig och därför upplevas mindre empatiska. Vidare tror jag att det i slutändan balanseras ut sig när man lär sig rätta förhållningssätt till alla de situationer, patienter och människor man möter. Man måste alltid växa in i en ny roll och sällan faller den sig naturligt på en gång. Saken är väl bara den, alla individer faller tillbaka olika mycket och därför hittar man också hela spektrat från de nästan totalt oempatiska till helt passionerade och (jag undviker termen 'fantastiska') känslomässigt bekräftande läkare.



Det enda sättet jag kan se att man kommer över är att man försöker hålla en känslomässig balans genom hela utbildningen, och det ansvaret ligger i lika delar hos en själv som vad de som undervisar väljer att säga och presentera.

2009-09-15 @ 20:13:47
URL: http://doktorandtankar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0