Under veckan har jag fått en ny bild av vad syslöjd kan innebära. Att göra något pratiskt är ett positivt inslag under en föreläsningsvecka. Men ibland kan det bli lite väl makabert även för en luttrad läkarstudent.

Först en övning i att ta på sig sterila handskar (och helst lyckas hålla handskarna sterila ända tills de sitter på). Sen nålen. Få ut den ur förpackningen, fästa den i nålföraren utan att sticka sig själv, helst utan att ta i nålen över huvud taget för att minska risken för bakterier i såret. De olika stygnen man kan använda gås noga igenom.
  Sedan kom de fram.

Grisfötterna.

En skalpell sträcks fram.
  "Skär några sår och så syr du ihop det igen."
Darriga fingrar trycker skalpellen genom den kalla och sega huden. Ännu darrigare fingrar fumlar med nålföraren för att få till en hållbar knut.

Det här är ett av de många tillfällen under läkarutbildningen som man försöker att låta bli att reflektera. Inte tänka, inte känna efter. Gör det som ska göras och lär dig det du ska lära dig.

Nästa vecka förflyttar sig slöjdlektionerna ut till verkligheten. Riktiga patienter. Riktiga människor.
På något sätt känns det ändå lättare än grisfötterna. Mer humant. Vet inte var logiken i det finns, men det känns så. Jag tränar hellre på levande människor än döda grisar...