Ibland är allting bara så enkelt. Som kandidat på akuten kan man lätt bli ganska ensam. Och förvirrad. Inte helt optimalt eftersom att man inte får göra någonting utan att fråga någon innan. Man har ingen koll på hur rutinerna fungerar och plötsligt är alla bara borta. Man inser att alla är någonstans där man själv med största sannolikhet borde vara, men uppenbarligen inte är.

Man vet inte var man ska lägga papper man har, var man ska leta efter papper man inte har. Man vet inte hur man ordinerar prover eller vem man ska prata med. Samtidigt som man gärna vill ta hand om patienten på ett bra sätt och dessutom gärna ge ett förtroendeingivande intryck.

Idag landade en hand på min axel. "Du, visst har du pratat med Patient X?" Ånej. Vad har jag missat nu? "Jo, jag råkade se i journalen att hen gick på Mottagning X under hösten. Jag skrev ut några mottagningsanteckningar som jag tror att det är bra om du läser."

Hon hade både sett mig och tänkt på mig. Hon hjälpte lilla mig, trots att jag bara är en fjuttig kandis. Vad mycket enklare jobbet blev sen! Tyvärr innefattade det att hon fick stå ut med mina förvirrade frågor under förmiddagen (eftersom jag äntligen hade hittat någon som svarade). Men det innebar också att jag på eftermiddagen faktiskt kunde lösa de flesta problemen själv. Tack så mycket för hjälpen!