En parallell mellan förra inlägget och mig och mina kandiskollegor. Inom utbildningsvärlden är många lärare lite extra nervösa när de ska undervisa läkarstudenter. Vi är tydligen väldigt krävande. Dömer snabbt. Kritiska.

Kan inte det också ha att göra med stressande ineffektivitet?

Jag har svårt att acceptera att "alla" läkarstudenter bara är otrevliga. Höga krav ställs från olika håll. Mycket kunskap ska in, vi ska spendera mycket tid på sjukhuset, vi ska veta vad vi pratar om, kunna fatta svåra beslut, vi ska vara "goda" människor med ett trevligt leende och stor vishet. Samtidigt som patienterna strömmar till och vi ständigt ställs i situationer som vi ännu inte behärskar, men tvingas hantera ändå.

Sen vill vi gärna ha ett liv utanför sjukhuset också.

För att hinna med måste man vara effektiv. Om seminariet/övningen/föreläsningen inte är bra blir det slöseri med vår värdefulla tid, eftersom den är ineffektiv. "Jag hade kunnat göra så mycket mer om..."

Inte konstigt att det finns de som blir nervösa för att undervisa oss om de granskas efter den mallen. Är det inte perfekt duger det inte.

Jag vill inte vara så stressad! Jag vill vara läkare och kunna ha ett liv utanför sjukhuset utan att varje minut måste vara optimalt utnyttjad. Jag vill att några medelmåttiga minuter utan maximala prestationskrav ska finnas under mitt dygn. Det skulle både jag och alla runtomkring mig tjäna på. Man blir mycket trevligare om man inte har krav på att allt måste vara perfekt.

Jag vill spara energin till de tillfällen då den verkligen behövs. Däremellan låta lite sund ineffektivitet smyga sig in i tillvaron. Jag vill ha tid att inte alltid behöva vara så effektiv.