"Sätt dig här och ta en kopp kaffe så länge så hämtar jag dig när det är dags för undersökningen."

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Jag borde veta att man inte kan lita på att människor kommer ihåg när de säger att de ska göra det. Jag borde veta att man ska vara alert och ta tag i saker själv. Om man vill få ut något av den här utbildningen vill säga. Men det vill man ju...

Kaffet var gott så jag sörplade på i godan ro och läste tidningen som låg på bordet. Hann igenom en artikel till mitt projekt dessutom. Skönt att få lite saker gjort!

"Nu har han fått komma in på salen. Snart ska de söva. Jag hämtar dig när läkaren kommer."

Sen var det tyst. Jag läste vidare. En timme efter att det hela startat (ca tjugo minuter efter hon varit inne sista gången) började jag ana att jag borde ta lite eget ansvar.
  Korridoren var tom. Jag visste inte vilken av de stängda dörrarna jag borde knacka på. Tittade ut i väntrummet. Patienten var borta. Men just ja, det visste jag ju redan eftersom de tagit in honom på salen. Inget att hämta där heller.

Till slut hittade jag en sköterska som visste vilken dörr jag skulle knacka på. Där inne står läkare, sjuksköterskor och en anhörig. I full färd att genomföra undersökningen.

"Oj då! Jag glömde visst dig!" sa sjuksköterskan.

Alla glömmer. Visst är det så. Och hade det varit en engångsföreteelse hade det inte varit något att klaga över. Men som kandidat är det något vi möter varje vecka. Är man inte på hugget blir man bortglömd. *suck* En timmes väntan i onödan...