För en mer utförlig redogörelse hänvisar jag till Ernst Billgrens bok med samma namn.

Mer specifikt har jag under mitt slösurfande under dagen trillat in på "sommarskrivarna" på Newsmill. I torsdags var det Anna Odell som skrev. Hon skriver om sitt liv, hur hon till slut landade på Konstfack och hur hon upplevde det som hände på Liljeholmsbron i Stockholm under våren då hon spelade psykotisk.

Hon har rätt i att en del människor bemöts uruselt inom psykiatrin. Hon missar däremot att de flesta som jobbar inom psykiartin är beundrandsvärda människor med stor respekt för sina patienter.
  Hon har rätt i att man är i en enormt utsatt situation som patient på psyk. Allt man säger kan ifrågasättas och lätt sopas undan med "du vet ju inte riktigt vad du pratar om, du är psykiskt sjuk" och sen är inget man har varit med om verklighet längre. Det hon missar är att man ändå inte kan bete sig hur som helst, trots psykist sjukdom. Trots att man inte förstår bättre just då.
  Hon har rätt i att det här är något som bör diskuteras. Men var detta verkligen rätt sätt att lyfta fram frågan? Har inte diskussionen fokuserat mer på Anna Odell och huruvida hennes agerande var rätt än på vården, respekt och psykisk sjukdom? Liknar det inte "vad-var-det-jag-sa" i jätteformat? En knäpp på näsan till psykiatrin för gammal personlig kränkning.

Anna Odell kände sig säkert kränkt när hon vårdades för sin riktiga psykos under nittiotalet. Det är synd. Speciellt om det hade kunnat undvikas. Men det är ett fall. Ingen studie i världen skulle kunna kallas väl genomförd med endast en försöksperson.
  Självklart finns det fler som har blivit dåligt bemötta inom psykiatrin. Självklart finns det brister inom psykvården. På vissa håll stora brister.

Men man kan inte bete sig hur som helst för det.