Gårdagens Vetenskapsmagasinet hade tema För tidigt född, med anledning av det uppmärksammade fallet med den dråphäktade läkaren på Astrid Lindgrens Barnsjukhus tidigare i våras. Ett sevärt inslag!

För en gångs skull ger de en nyanserad bild av detta komplexa område. Det finns inga exakta svar. Det finns inget rätt och fel. Många känslor är inblandade i dessa barn, naturligtvis, och det gör problemet än svårare. Framför allt eftersom det inte går att förutse varken händelseförlopp eller de inblandades känslosvar.

Att barn som föds för tidigt dör eller drabbas för svåra handikapp är en tragedi i varje enskillt fall. Ändå går det inte alltid att förebygga. Läkarvärlden kan inte ordna allt. Kan inte lösa allt. Hur vi än väljer att hantera de här frågorna kommer de att vara svåra.

Jag sänder en tanke både till föräldrarna som mist sitt barn och till läkaren som tills vidare är tjänstledig.

Det finns människor som gör saker som jag önskar att jag också vågade. Som jag en gång kanske också kan våga. Fram till dess tänker jag bara beundra dem som har kommit längre än jag.

I kvällens Skavlan var en av gästerna Peter Jöback. Tyvärr ligger programmet inte ute på svtplay.se när jag skriver det här så jag kan inte länka, men gå gärna in och titta. Han var en av de sista gästerna.
  Han berättar om sin största hemlighet. Hur han som tolvåring blev utsatt för sexuella övergrepp av en man inom teatern. Hur lång tid det har tagit för honom att inse att det inte var hans fel. Hur denne man var den första som sa till honom att han var bra på något.

Att våga erkänna det inför sig själv, inför publiken - det avundas jag honom.
En gång i framtiden kanske jag också vågar avlöja min stora hemlighet. För mig själv och dem runt omkring mig.

"Åh, vilken gullig!"

- spontan kommentar från kirurgen som kände min aorta då han undersökte magen under statusövningen

"Du ska inte tro att det är bara du som är något."
                                              Fredrik Härén

Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm har skrivit ett inlägg på DN debatt där hon möter debatten om läkarbristen. Läs gärna och fundera även kring de många kommentarer som kloka (och mindre kloka) människor har kommit med.

Rolf Hillegren, kammaråklagare, har blivit en följetong i SvD och annan media. Det har skrivits en mängd om och av honom. I tisdagens "Debatt" i SVT diskuteras hans uttalande. ("När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse." - hämtat från svd.se)
  Skrämmande och kloka kommentarer flyger genom luften i en salig röra. Vår svenska lag bör inte främja att oskyldiga döms, det betyder inte för den skull att alla de som inte döms är oskyldiga. Det kan vara möjligt att det inte går att lagstifta så att alla våldtäktsmän/-kvinnor döms. Kanske inte ens så att de flesta döms.
  Att därifrån gå till att den handling de har drabbat andra med är okej är ett stort kliv att ta. Juridik och etik behöver inte alltid vara samma sak.

Det är aldrig okej att ge sig på någon mot dennes vilja. Oavsett vad det handlar om. Detta rent etiskt talat. Jag har ingen juridisk utbildning. Den sidan kan jag bara ha åsikter om, ingen fakta. Etiken däremot är jag mer bevandrad inom. 
 
Det är möjligt att jag är partisk. Det är möjligt att jag har fel. Men jag tycker att det är ett större problem att många (de flesta?) kvinnor och män som utsatts för våld inom hemmet inte tas på allvar, än att det finns människor som döms i onödan. Även om man självklart inte ska sträva efter att sänka bevisbördan så att oskyldiga döms.
  Går det inte att bevisa går det inte heller att döma. Så långt är jag med. Men jag står fast vid att detta inte behöver betyda att personen i fråga för den saks skull är oskyldig.

Till er män och kvinnor som utsatts/utsätts för våld i hemmet: stå på er! Det finns människor som tror på er! Kämpa på!

För en mer utförlig redogörelse hänvisar jag till Ernst Billgrens bok med samma namn.

Mer specifikt har jag under mitt slösurfande under dagen trillat in på "sommarskrivarna" på Newsmill. I torsdags var det Anna Odell som skrev. Hon skriver om sitt liv, hur hon till slut landade på Konstfack och hur hon upplevde det som hände på Liljeholmsbron i Stockholm under våren då hon spelade psykotisk.

Hon har rätt i att en del människor bemöts uruselt inom psykiatrin. Hon missar däremot att de flesta som jobbar inom psykiartin är beundrandsvärda människor med stor respekt för sina patienter.
  Hon har rätt i att man är i en enormt utsatt situation som patient på psyk. Allt man säger kan ifrågasättas och lätt sopas undan med "du vet ju inte riktigt vad du pratar om, du är psykiskt sjuk" och sen är inget man har varit med om verklighet längre. Det hon missar är att man ändå inte kan bete sig hur som helst, trots psykist sjukdom. Trots att man inte förstår bättre just då.
  Hon har rätt i att det här är något som bör diskuteras. Men var detta verkligen rätt sätt att lyfta fram frågan? Har inte diskussionen fokuserat mer på Anna Odell och huruvida hennes agerande var rätt än på vården, respekt och psykisk sjukdom? Liknar det inte "vad-var-det-jag-sa" i jätteformat? En knäpp på näsan till psykiatrin för gammal personlig kränkning.

Anna Odell kände sig säkert kränkt när hon vårdades för sin riktiga psykos under nittiotalet. Det är synd. Speciellt om det hade kunnat undvikas. Men det är ett fall. Ingen studie i världen skulle kunna kallas väl genomförd med endast en försöksperson.
  Självklart finns det fler som har blivit dåligt bemötta inom psykiatrin. Självklart finns det brister inom psykvården. På vissa håll stora brister.

Men man kan inte bete sig hur som helst för det.