Vissa dagar är det värre än andra att joura runt i sjukhuskläder på akuten.

Barn ska inte dö. Så är det bara.
Speciellt inte barn som varit alldeles friska för bara några timmar sedan.

Korridorerna dryper av sorgsenhet. Personalen pratar lite tystare. Ögon är lite oroligare. Journalerna lite utförligare.

Samtidigt förundras jag över hur naturligt det känns. En sån här dag får allt ta tid. Föräldrarna och jag i ett mysigare inrett rum. Många tårar. Många frågor. Mycket tid för tystnad.
Jag förklarar vad som hänt och vad vi har gjort. Samma händelseförlopp flera gånger. Svarar på samma fråga som om det var första gången jag fått den.

Utanför finns inte. Den röda tygsoffan är för tillfället hela världen.
De här två personerna som för en liten stund sen var tre.

Efteråt en varm kopp kaffe åt AT-läkaren. En lugn stund på läkarexpeditionen - bakjouren tog de andra patienterna. Några tårar. Lite anteckningar i journalen.
Sen vidare till nästa patient. En ny människa som är värd hela doktorns uppmärksamhet.

Ibland är världen väldigt, väldigt stor för en liten AT-läkare.