Natten blev morgon, morgonen går snart över i förmiddag. Fortfarande sitter rädslan kvar i kroppen.

Vissa mardrömmar biter sig fast hårdare än andra. De fortsätter med in i den vakna världen och påverkar hela dagen. Stresspåslag. En dörr slår igen eller någon som harklar sig och jag hoppar högt. 

Drömmar är inte verklighet, men blir det ändå. 
 
Alltihop var länge sen. Mitt liv är bra. Nu.
Ändå får det fortfarande styra. Ändå anpassar jag min vardag.

Hur bestämmer man över sitt autonoma nervsystem?