Alla runtomkring mig är stressade. För mycket att göra, för mycket att tänka på. För mycket att planera, för mycket att besluta.

Ju mer de stressar desto lugnare blir jag. Det är inte bara mitt liv som är kaos. Någonstans får det mitt kaos att bli lättare. Mer uthädligt. Jag är inte ensam i hela världen.

Det är så lätt att tro att alla andra har det så bra. Att livet bara flyter på för dem. Så svårt att se deras mörka gömmor. Kan inte låta bli att känna mig lite hemsk när jag blir glad över andras ångest, men det blir jag.

Tack så mycket för att inte heller ni är perfekta!