Mötesångest
Kindtänderna pressas hårdare och hårdare mot varandra. Andningen flyttar uppåt. Blicken ner i bordet och fingrarna fipplar med pennan.
Det är läkarmöte med ledningen och framtida organisation diskuteras. Jag försöker andas lugnt. Försöker trycka undan frustrationen. Försöker intala mig själv att detta inte påverkar mig så jag ska inte lägga mig i diskussionen. Framför allt ska jag inte göra mig osams med någon.
Men det är så förbannat svårt!
Hur sjutton är det tänkt att människor (ja, för även läkare är människor) ska orka fortsätta jobba i det här yrket många år? Hur kan de förvänta sig att folk ska stå ut med orimligt sena scheman, orimligt många jourtimmar utan att ha möjlighet att ta ut jourkomp och orimligt hög arbetsbelastning. Dessutom inget gehör uppåt när det protesteras.
Tycker de verkligen att det är konstigt att läkarna slutar då?
Hur tror de att de ska kunna göra något åt problemet när de inte ens orkar försöka ta reda på vad problemet bottnar i?
Jag ska inte lägga mig i. Jag ska inte leka ung, naiv och upprorisk. Inte göra mig osams.
Jag ska andas djupt och fortsätta bota ihop.
Bara ett litet tag till.
Ingen nytt inlägg? Hur mår du? :)
Ja, du har helt rätt. Inte mår jag så bra. Tack så mycket för din kommentar och omtanke! Den fick mig att le och jag orkade lite mer. Tänk vilken skillnad så lite kan göra!
Hoppas att du kommer att må bättre nu när våren börjar märkas så smått. Idag ser vi solen, där vi sitter på en liten, liten skidort i Härjedalen. Vi är båda konvalescenter, jag efter lunginflammation och hustrun Kandidatmamman efter att fått axeln ur led i halkan - så vi åker inga skidor, utan bara är ... :-) Røros vintermartna blir det idag. Sköt om dig!
