Velandets matematik

Jag vill så gärna prata om det. Jag vill så gärna höra att det inte är mitt fel.
Men jag vill inte att någon ska veta.
För jag skäms.

Jag vill bli tröstad, jag vill bli peppad.
Men jag vågar inte berätta.

Ekvationen går inte ihop!

Jag vet inte riktigt vad det handlar om, men jag läste den här artikeln: http://www.dn.se/insidan/de-modiga-skapar-en-battre-varld-1.1147732



Jag kände igen mig en del och bestämde mig för att stå upp för mig själv på ett moget sätt(inte för att du är omogen)och säga vad jag vill och hur jag vill ha det - fast i förväg. Istället för att, som jag brukar, kura ihop mig och tro att folk ska läsa tankar och bli besviken när de inte kan. Inte riktigt samma sak kanske, men det är lättare att få ut saker när man inte är deppig, när det inte känns som om saker går skit. Så jag gjorde det när jag var uppåt, och framförallt lugn och inte sårad. Så när det här går över kan du kanske testa det i preventivt syfte?

Det var en bra artikel!



Tyvärr inte rätt område för mig denna gång. Men jag håller med dig om att det kan vara bra att prata med människor i förebyggande syfte.



Det som fick mig att skriva inlägget var att jag under dagen fick frågan "Hur mår du?" av en person som verkade vilja ha ett ärligt svar. En person som jag tycker mycket om som jag gärna skulle ha berättat för. Som jag gärna hade fått stöd av.

Ändå tar det emot enormt att få ur mig orden. När det väl är sagt går det inte att ändra på och jag vill inte att hela världen ska veta.



Jag vet att hela världen inte kommer att få veta, men det känns så. Jag vet att det inte är mitt fel, men det känns så.

Kramar om dig. Jättemycket.