Ibland får man reda på saker som man inte vill veta. Obekväma saker som var menat för någon annans öron. När det väl har landat i temporalloben och flyttats vidare i hjärnans bark för att analyseras är det svårt att bli av med det. Ju mer man försöker, desto mer präntar hjärnan in det i minnet.

Vad gör man med den informationen?

Självklart beror det på vad informationen består av. Den här gången är det bästa att göra ingenting. Låtsas som att inget har hänt, att jag inget vet.
  Jag råkade höra en kursare prata med studieledningen om privata ting. Hela jag vill bara gå fram och hålla om hårt och länge. Men jag känner personen i fråga alldeles för dåligt. Dessutom finns det inget jag kan göra. Jag som alltid vill tro att man kan göra i alla fall något litet.

Men denna gång tror jag verkligen att det är bästa att bara göra ingenting. Det känns jobbigt att behöva acceptera. Som tur är vet jag att det finns bra människor runt omkring och det mesta är ordnat.
  Men kvar står jag. Med den nya vetskapen i knät.
  Utan att kunna berätta för någon.