Idag tog jag hand om en patient som liknade en av mina nära vänner. Inte till utseendet, men hon hade ett liknande rörelsemönster, samma glimt i de sorgsna ögonen, ungefär samma ålder, samma diagnos, samma prognos. Mitt hjärta klämdes ihop i bröstet.
  Malignt melanom. Ganska långt gånget. Hon hade fått akut ont i ryggen och hamnade därför på ortopedakuten.

Min vän gick bort för ca 4 år sedan. Jag saknar henne fortfarande något enormt. Speciellt en dag som denna. Samtidigt känns det bra att få sakna. Hon är värd att saknas. Det finns ett stort hål efter henne, och det ska det göra. Det ska märkas när bra människor försvinner.

En annan tanke som detta väcker är skillnaden på sorgen efter en förlorad vän och sorgen efter att ha blivit illa behandlad. Saknaden efter min vän gör jätteont, men det är okej. Det går att hantera. Inte alls ångestfylld på samma sätt som min andra sorg. Ingen skuld, ingen skam. Inga känslor i konflikt. 
  Bara ledsen.
  Och det är okej.

Det gör ont, men det känns bra. Hur konstigt det än låter.
Just nu känns det bra att få sakna.