Under helgen har jag haft det lugnt och skönt. Gjort ingenting. Vilket ger tid att tänka. Det är faligt.

Eller nyttigt.

Ångestframkallande. "Vart är jag på väg? Hur kommer mitt liv att bli? Vad vill jag få ut av livet?"  blir mycket värre när det inte finns tillräckligt med andra tankar som tränger undan.
  Jag vill inte ha det som jag har det för resten av livet. Alltid.

Sannolikheten att resten av mitt liv kommer att se ut precis som det gör just nu är ganska liten. Ändå är den rädslan så stor. "Tänk om det inte blir bättre än så här!" Hur kan jag vara så rädd för något som med största sannolikhet inte kommer att hända?

För att det vore så hemskt om det verkligen skulle hända...