Psykiatrijour på medicinakuten.

Vad lättköpta vi är!

Alla dagar som läkare är inte nödvändigtvis så fantastiska.

Trött akutendoktor börjar fundera på vem som är mest förvirrad - patienten, jag själv eller de övriga människorna som rusar runt i korridorerna.

Vissa dagar är det ett under att allt går som det ska!

Provsvaren kommer då jag är på väg ut genom dörren.
Vänder för att lämna beskedet.

Jag blir irriterad för jag vill hem till soffan.
Patienten gråter tyst då hela världen går under.

Två olika världar med mindre än en meters avstånd.

Piip, piip.

Sökaren skriker och jag sträcker mig efter telefonen. En sköterska på avdelningen har en fråga om en antibiotikaordination.

Pip, pip, pip...

Patientens EKG-övervakning tickar på i lugn takt. Som det ska vara.

Pippip, pippip.

Ambulanstelefonen ringer. De vill prata med en läkare för att få en ordination på mer smärtstillande.

PIP-PIP PIP-PIP

Traumalarmet går. Människor i vita och blå kläder rör sig åt samma håll i korridoren, samlas på akutrummet. Ambulansrapporten gås igenom. Instrument, dropp och läkemedel förbereds.

Pipipipip. Pipipipip. Pipipipip.

Väckarklockan ringer och Maskrosen vaknar upp efter ännu en natts hårt drömarbetande.

Ny klinik. Ny arbetsplats.
Igen.

Inte kunna rutiner. Inte kunna namn. Inte hitta till toaletten.
Igen.

Börja om från början.
Igen.

En vilsen människa i vita sjukhuskläder stoppade mig i korridoren på språng mellan två patienter.
"Hej! Jag heter X och är läkarkandidat. Jag ska gå här på akuten tillsammans med dr Maskros, vet du var jag ska vara?"

Eh... Va?!

Hörde jag rätt?

Japp, det gjorde jag! Hela dagen har mitt jourpass ackompanjerats av en kandidat från termin sju. Förklarat, instruerat, stöttat och rättat. Som att jag kunde något! Handlett och försökt komma med kloka kommentarer.

"Tack så mycket! Det här har varit ett av mina bästa pass hittills", sa han innan han gick.

Vilken självförtroendekick! :)

Spännande jourer börjar bli vardag. Sjukhuspyjamasen passar bättre och bättre. Den stora rocken får hänga kvar i skåpet.

Patienterna är sjuka. Maskrosen gör dem friskare. Eller i alla fall lite gladare.
Sköterskorna ställer frågor som jag kan svara på.
Jag hittar både till toaletten och kaffeautomaten.

Även till mottagningen och till akuten.

Sjukhuset börjar bli hemma och framtiden som läkare känns inte längre så avlägsen.
Kan till och med vara så att den pågår just nu!

Arg patient.
Till och med ursinnig patient.

Felbehandlad. Tyckte han.
Dåligt bemött. Tyckte vi allihop.

Där står lilla jag och ska reda ut. Förklara och ta i försvar.

Eller?

Det gick faktiskt inte. Flera skäl fanns som gjorde att det blev fel i bemötandet. Det var natt, jouren var trött, avdelningen var smockfull och ingen sömn fanns i sikte. Man får inte bete sig hur som helst ändå.
Medicinskt hade allt gått korrekt till, så mycket kunde jag utröna från journalen. Han är en bra doktor och en bra människa.
Men jag kan inte försvara otrevliga kommentarer. Jag kan bara beklaga.

Även vi är människor. Även vi läkare är trötta ibland och säger klumpiga saker.
Men det är inget som ska försvaras. Det är mänskligt och det händer. Men när det händer bör man be om ursäkt. Så det gjorde jag.

Nu känns det bättre!

Akuten i all ära. Det händer saker, man får fatta egna beslut. Det bästa stället på sjukhuset att lära sig så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Jag tycker att det är kul, det gör jag.

Men inte sju dagar i veckan. Kanske inte ens sex dagar i veckan.
Får man ens jobba så mycket? Schemalagd 14 dagar i sträck.
Inte okej!

Människor säger en massa snälla saker om mig på jobbet.
En liten AT-läkare får lite kraftigare rygg, blir någon centimeter längre och lämnar nästa besked med något mer pondus och förtroende.
Jag är läkare nu! :)

När det gick upp för patienten som inte kunde kliva ur sängen pga ryggsmärta att det inte skulle bli någon sjukskrivning eller recept på fler piller klev hon upp ur sängen och lämnade akuten.

Vissa dagar är det värre än andra att joura runt i sjukhuskläder på akuten.

Barn ska inte dö. Så är det bara.
Speciellt inte barn som varit alldeles friska för bara några timmar sedan.

Korridorerna dryper av sorgsenhet. Personalen pratar lite tystare. Ögon är lite oroligare. Journalerna lite utförligare.

Samtidigt förundras jag över hur naturligt det känns. En sån här dag får allt ta tid. Föräldrarna och jag i ett mysigare inrett rum. Många tårar. Många frågor. Mycket tid för tystnad.
Jag förklarar vad som hänt och vad vi har gjort. Samma händelseförlopp flera gånger. Svarar på samma fråga som om det var första gången jag fått den.

Utanför finns inte. Den röda tygsoffan är för tillfället hela världen.
De här två personerna som för en liten stund sen var tre.

Efteråt en varm kopp kaffe åt AT-läkaren. En lugn stund på läkarexpeditionen - bakjouren tog de andra patienterna. Några tårar. Lite anteckningar i journalen.
Sen vidare till nästa patient. En ny människa som är värd hela doktorns uppmärksamhet.

Ibland är världen väldigt, väldigt stor för en liten AT-läkare.

Hjärtmassage, adrenalindoser, andningshinder, allergisk chock...
Bra att träna. Fortfarande stupandes i säng.
Men glad! :)

Första dagen avklarad.
Nu stupar jag i säng.

Ungdomar omkring mig pratar om sommarlov. Snart är det slut.

I min värld är det tvärt om.
Snart drar det igång.

På måndag är det AT-start.

Nervös! Spännande ska det bli. Stetoskopet är uppackat, sjukhusskorna med. Kom-ihåg-lapparna sorterade och aHLR uppskrivet och inplastat i lagom fickformat.
Det känns som att börja skolan igen!

Det bubblar i hela kroppen. Känslor utan etiketter far runt och ställer till oreda i tankarna.

Har jag gjort rätt? Kommer det att gå bra? Vad kommer att hända nu? Får jag mitt första bruna kuvert inom kort? Hur gör man då? Vad kommer patienten att säga? Vad kommer chefen att säga? Kommer det här att påverka framtiden?

Alla gör vi fel. Vissa fel är värre än andra.
Som tur är har jag nog valt ett snällt fel.

Antagligen kommer inte mycket att hända alls. Patienten har inte tagit någon skada. Felet upptäcktes i tid. Dessutom av mig själv.

Men jag har insett hur lätt misstag sker. Hur lätt det kan bli illa.
Mitt ansvar är att undvika.

Läskigt!

"Har 4:1 dött - igen!?!"
                 -undersköterska på avdelningen i upprört tillstånd

När jag ringde bakjouren var det för att få medicinska råd - inte ekonomiska!
Jag blir så arg när tanken på ekonomin är mer närvarande i vården än tanken på människan!

Självklkart är det viktigt med ekonomi, annars skulle systemet rasa. Men människan borde komma i första hand. Eller?