Åka buss är bra. Då får tankarna rulla som de vill och nya insikter dyker upp. Dagens bussingivelse handlar om drömmar.

Mardrömmar har blivit vardag i min värld. Mördad, jagad, fångad, utsatt... Varje natt. Många gånger.

Jag tänker inte så mycket på det längre, så länge det håller sig som vanligt. Ibland är det lite extra djävligt och då är det besvärligt. Annars är det vardag.

Två gånger under veckan har det kommit någon och hjälpt mig. Två gånger har det kommit någon som räddat. Hållt om hårt och sagt att allt kommer att ordna sig. Någon som har fått det hemska att kännas lite bättre.

Är det något som håller på att hända?