Målet med denna kväll var att slösa med min tid. Jag har märkt att en av de saker som gör mig mest stressad är ineffektivitet. Känslan av att tiden rinner mig förbi medan jag står i ett hörn och glor gör mig ilsken och irriterad.

Som en dålig föreläsare till exempel - oacceptabelt!

Han/hon måste ju förstå att vi har vettigare saker att göra än att sitta där och låta naglarna växa.
Eller?

Är det hela världen om 45 minuter av min tid går till dagdrömmeri (eftersom jag inte hör någonting om nervernas banor genom ryggmärgen - ja, FiaLisa jag läser också om dem nu)? Är de 45 minuterna så viktiga att de är värda adrenalinpåslaget det kräver att bli arg?

Nä, kanske inte. Tänkte jag.
Sen insåg jag att jag måste träna på att slösa bort min tid.

Det går sådär...