Medmänskligheten är till för alla?

Vårsolen känns som sommarsol. Strålarna letar sig ner bland de nykläckta bladen. Människor spatserar barärmade på gatan. Den svarta parkbänken i gläntan bjuder på en hel dags lagrad värme.
På bänken ligger en man med den slitna jackan dragen upp mot kinden. Sover.
Bestämmer jag mig för.

Det finns människor som i det läget går fram och frågar hur hen mår. Jag beundrar dem! Jag skulle vilja göra det. Men jag vågar inte.

Vad tror jag skulle hända?
Jag vet inte, men jag vågar inte.

Så jag gick förbi. Tittade en gång extra. Bestämde mig för att det var ett alldeles för strategiskt ställe att ligga på för att ha svimmat där. Bestämde mig för att det mest logiska var att mannen sov, värmde sig i solen. Att han hade valt den platsen med omsorg.
Jag hoppas att jag hade rätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0