En orolig skötare stannade i korridoren utanför läkarexpeditionen och tittade på mig med huvudet på sned. Tog några snabba steg och gav mig en lätt kram.

"Eh, va? Öh... Det är bra?"

Svarade kandidat Maskrosen förvånat.

Där satt jag för mig själv och väntade på överläkaren. Ritade lite i ett block, läste lite, fördrev tiden. Tänkte eller kände inte något speciellt.
  Uppenbarligen lyste det igenom ändå.

För en gångs skull var det någon som såg hur jag mådde!
Med ens var inte världen så hemsk längre.