A beautiful mind

I går kväll gick det en underbar film på TV. A beautiful mind om nobelpristagaren John Nash. Förutom en fenomenal begåvning för matematik led han också av schizofreni. De förödande konsekvenserna av att inte kunna skilja på verklighet och fantasi växer fram. Klurigt och sinnrikt.

Dessutom en bra upppstart inför nästa kurs - psykiatri.

Jag är lite nervös. Risken finns att det kommer mig väldigt nära. Hur jag reagerar på det vet jag inte. Sannolikt kommer jag att vara arg. Ofta. Kanske ledsen. Jag ska i alla fall inte vara kandidat på samma sjukhus som jag tidigare varit patient. Det känns skönt.

Den ständiga frågan: hur ska jag göra med kursledningen? Kan jag lita på att de ser vikten av att gå i terapi och hjälper mig att komma ifrån? Eller är det även här bäst att säga så lite som möjligt och sedan smita?

Hej!



Det kommer bli en mycket spännande kurs. Jag fick så många insikter som faktiskt blev starten på en djupgående egen läkning.



Jag tänker att själslig smärta är som ett sår vilket som helst. Vi har lärt oss att sår läker från botten. Om man hela tiden pillar på sårskorpan får man inte såret att läka. Kunskap och förståelse om omgivningen blev som ett plåster tillfälligt- så att jag inte kunde pilla på sårskorpan. Det gjorde lika ont, läkningen pågick ändå. Nu är det ett ärr kvar - en påminnelse om vad som en gång var - men ärr har den egenskapen att den huden är starkare än oskadad hud... :) Så ser jag på detta.



F ö så kan jag säga att på min kurs i psykiatri - föreslog kursledningen att jag skulle återuppta min terapi från tonåren... o jobba vidare. Bara så att du vet ;)



Det är de starka som vågar gå i terapi. Övriga är livrädda för vad andra kan tänkas se.



kram

/K