Samvetskval - igen

Vännerna lyser med sin frånvaro.

De har inte övergett. De vill och de tycker om mig. De bryr sig. Tiden är bara lite knapp. Så är det ibland.

"Ibland" har var varit lite för länge nu.

Jag kämpar på. Jag ler och är glad. Försöker se ut som att det inte gör något. Försöker ta mig framåt själv. Är överseende. Förstår.

Men jag orkar inte kämpa själv. Jag behöver mina vänner. Jag behöver glada tillrop, jag behöver trevliga myskvällar.
  Varje gång mobilen piper med ett meddelande om att vi måste ställa in blir klumpen i magen lite tyngre. Jag klarar inte av att höra att det inte finns tid förrän långt in i maj, klarar inte att höra att det inte finns möjlighet att ta sig tid. Så jag slutar att höra av mig. Resultatet blir att telefonen är tyst.
  Inte bra, men jag orkar inte.

Jag blir så besviken! För det skäms jag. Jag får dåligt samvete. Mina vänner kan inte alltid ha tid för mig. Jag äger inte dem. Men jag känner mig bortvald - även fast jag vet att det inte är så.

Jag vill inte kämpa ensam...

Kommentarer
Postat av: Forskarmamman

Visst är det tugnt att känna sig övergiven. Alldeles förfärligt tugnt, speciellt när det dåliga samvetet slår till med all tänkbar kraft. Både för att jag i mina tankar sviker och misstror mina vänner, men även för att jag har mage att må dåligt över att vännerna inte har tid för mig...

Åh, maskros vad jag känner igen mig i det du skriver!



Det kanske inte kan ersätta myskvällar med vännerna, men här kommer en kopp rykande te genom cyberrymden tilsammans med ett gäng varma skratt och en hög med peppkex.



C\---/

_\_/_



/Forskarmamman

2010-02-09 @ 21:33:04
URL: http://forskarmamman.wordpress.com
Postat av: Kandidatpappa

Vet dom om att du kämpar?

2010-02-09 @ 22:23:30
Postat av: FiaLisa

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag förstår känslan så väl. Samtidigt ser du så väl hur dina känslor leder till ett avståndstagande. Det kanske är läge att göra till ett projekt sen när andra projekt känns överkomliga? Hålla kontakten med vänner fastän du känner dig bortvald? Tillåta dina känslor men gå vidare ändå?



Det kanske inte räcker långt, men här kommer en tröstkram från en cybervän iallafall.

2010-02-10 @ 11:35:42
Postat av: Maskrosen

Kandidatpappan: Visst vet de att jag kämpar! Det är därför det gör så ont att de inte har tid, trots att de vet hur viktigt det är för mig. (De som inte vet känner jag mig inte sviken av - de vet ju inte...) Men de vill. Det vet jag.

De har dessutom dåligt samvete över att inte ha tid, och då blir det dumt. Jag vill ju inte att de ska träffa mig pga pliktkänsla. Fel och jobbigt i båda riktningar. :( Tråkigt med för lite tid och för mycket att trycka in.



Forskarmamman: Tack för koppen te! Jag har konverterat den till verkligt, varmt och gott te. Ler åt de varma skratten och stoppar peppkexen i byrålådan och plockar fram dem ett och ett.



FiaLisa: Visst är det jobbigt att vara för klok för sitt eget bästa... ;) Bra förslag på kommande projekt! Det hade jag inte tänkt på. Skriver upp det på min mentala kom-ihåg-lapp.



Allihop: Tack för ert stöd! Det värmer!!

2010-02-10 @ 22:58:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0