De "svåra" patienterna
"Jag ville inte störa när hon hade besök."
"Han såg ut att sova så skönt, så jag ville inte väcka honom."
"Sköterskan hade precis varit där, så jag tyckte att hon kunde få vara ifred ett tag."
Dåliga bortförklaringar för att en ska slippa att prata med patienten. Eftersom en inte vet vad man ska säga. Eftersom en inte vet vad man ska göra.
Vissa patienter är lätta. Inga kommunikationsproblem, ingen bitterhet, relativt enkla sjukdomsförlopp där det finns något att göra. Dem är det aldrig något problem att hitta tid att prata med.
Men de där svåra... De som kanske inte riktigt förstår. Eller de som inte riktigt hör. Eller de som bara är arga. Eller som bara har ont och inget man gör hjälper. Eller där en vet att det här kommer nog inte att gå vägen, men det har inte riktigt landat hos patienten och dess anhöriga än.
Alltid finns det något att skylla på. Det går alltid att komma på en ursäkt att skjuta upp problemet ett litet tag till. Som att det skulle lösa sig av sig själv då. Som att det inte skulle vara lika besvärligt i morgon.
Jag skulle vilja kunna se patienten, här och nu. Inte styras av min egna känsla av otillräcklighet. Bara att se det onda kan hjälpa. Bara att det finns någon som inte behöver fly kan vara en stor lättnad.
Jag vill inte fly. Men jag gör det ändå.
Insåg jag idag.
Dags att ändra på det!
hej.
Jag började ju följa din blogg för ett tag sen och tycker att du skriver så himla mycket bra saker. Det här inlägget gav mig ett annat perspektiv på nåt som jag var med om för ganska många år sen. Min dotter och jag låg inlagda på sjukhus och jag tyckte ingen riktigt brydde sig om oss på riktigt. Jag var jätteledsen, det var en fruktansvärt traumatisk upplevelse att ligga inlagd på sjukhus tillsammans med en dotter med riktigt svår autism och neurologisk smärta som vi då inte visste ett dugg om. Hon hade en gång i tiden älskat att gå i skogen och nu kunde hon inte gå alls. Ingen tog min stora sorg på allvar utan vi var bara några som var där liksom. Hennes surhet var naturligtivs av den sorten att ingen riktigt vågade sig in till oss och ta sig tid, men vi hade verkligen behövt det. Någon som kom in och lyssnade på oss, frågade hur vi hade det och någon som såg mig och min sorg, en lätt smekande rörelse på axeln, ett ord som hade betytt nånting. Alla såg oroliga ut, men det räckte liksom inte.
Efter ditt inlägg får jag lite mer insikt om hur det är att vara en av dom, jag får ett annat perspektiv på det.
Kram och hoppas att du vågar... ;-)
Vad roligt att höra att du gillar det jag skriver! Mindre roligt att höra hur er sjukhusvistelse var... Förhoppningsvis blir jag en läkare som vågar ta sig den tiden. Även om det är bra att du fått tänka på det ur vår situation så ska patienter och anhöriga inte behöva vara starkare än sjukvårdspersonalen.
Vi inom sjukvården är bara människor vi också, men det tillhör vårt yrke att i alla fall försöka ta emot det jobbiga. Inte känna det själv, inte nödvändigtvis kunna lösa problemet, men att lyssna, förstå och finnas.
Jag hoppas att du stöter på mer närvarande personal om du tvingas vara på sjukhus någon mer gång!
