Så var vi där igen...
Tvingade dem att vara stängda ett tag till, men det gick inte att luras. Hypokondrin lyckades jag hålla undan ändå.
Alternativt befinner jag mig i ett starkt förnekande. ;)
Denna gång har jag en ursäkt.
En av mina patienter är mycket dålig. Nästintill döende.
Allt hade gått enligt planen och tanken var att hon snart skulle få komma hem. Under eftermiddagen i går ändrades det. Det var då hon blev dålig. Hjärtat och lungorna började svikta. Njurarna slutade fungera. Vi var tvungna att ringa hennes man och barn och be dem komma så snabbt som möjligt.
En patient som jag definitivt inte ska handlägga själv, så jag skickade vidare till överläkaren (som egentligen inte hade tänkt vara på avdelningen igår). Han kom springande direkt. (Det är så skönt när man vet att man har ordentlig back-up!)
Trots att patienten är överlämnad kan jag inte riktigt lämna henne. När jag gick igår var hon fortfarande inte stabil. Om hon lever just nu vet jag inte.
Det var detta som fick mina ögon att bestämma sig för att det var morgon.
Jag tror att jag ska ta en tidigare buss till sjukhuset idag.
Ingen idé att ligga här och fundera. Bättre att komma dit och få veta så kanske jag kan släppa det sen.
Att detta påverkar mig så mycket får vara okej för den här gången. Men det här är något jag måste jobba med framöver. Det är bra att bry sig om sina patienter, men inte tillräckligt mycket för att ta med dem hem. Det kommer vara svårt att låta bli, men jag måste i alla fall försöka...
Vi lär. Och lever.
Man gör det, fast jag tror det avtar med tiden (det är åtminstone vad alla säger). Sen kommer det alltid att vara så att vissa berör mer än andra och helt fri från det du beskriver varken tror jag att jag blir eller har önskan om att vara.
Så sant, så sant!
Samtidigt är det en fin balans. Att inte heller låta jobbet vara ett jobb och patienten en Patient, utan att faktiskt vara personlig om än inte privat.
Att bry sig är en fin förmåga. Det är bara det att ibland går den ut över en själv.
Precis som Mårr och Tina skriver hoppas jag att jag ska kunna hålla kvar i mänskligheten, även som läkare. Den här sommarens lärdomar har handlat om just det. Hur pesonlig kan jag vara? Hur nära kan jag släppa patienterna men ändå hålla kvar i mig själv?
Mötet med patienterna är det som får mig att älska mitt jobb. Visst är det kul att få klura och nörda sig, men humanismen tar det hela ytterligare en nivå.
Jag gjorde ett bra val när jag bestämde mig för att bli läkare! :)
