Om att ge och ta
Hon tyckte att det kände bra att prata med mig, så vi har pratat en del sen dess.
Men bara om henne.
Hon vet fortfarande inget om hur jag mår. Jag känner inte att jag vill berätta. Vi känner inte varandra tillräckligt bra än. Samtidigt vet jag numer väldigt mycket om henne. Saker som hon antagligen inte har berättat för så många.
Det får mig att få dåligt samvete. Det känns som att jag borde berätta lite av mig själv i gengäld. Det känns som att jag ljuger. Smusslar.
Jag inte vill berätta.
Det behöver jag inte. Jag har ingen skyldighet.
Eller hur..?
Du behöver inte och du kanske inte ens bör berätta. Om kompisen mår dåligt är det inte säkert hon orkar ta in din berättelse.
Ett förtroende ska man ge för att det känns rätt, inte för att det känns som en skyldighet.
Nej, det tycker jag inte att du har, mig veterligen finns inga regler kring sånt om man inte själv uppfinner dem.
Jag tror att man berättar när det känns bekvämt. Emellanåt spiller jag delar av mitt bagage, men bara när jag "vet" att det landar rätt och tryggt och att den jag pratar med faktiskt är bekväm med att få veta - det är heller inte allom givet.
Vad skönt att höra. Ni skriver det som jag känner att det borde vara. Har bara inte vågat lita på att det är så. Men är vi fler som tänker så vågar jag fortsätta att gå på magkänslan. ;)
