Under fredagen tog jag mod till mig att prata med kursledningen ändå. Jag vill ju tro att det är rätt väg och fortsätter att envist banka huvudet i väggen.

Den här gången visade det sig vara helt rätt beslut. Så skönt! Studierektorn visade sig vara en mänsklig varelse som kunde se att jag är en alldeles vanlig människa trots att jag går i terapi. (Jag kan fortfarande inte låta bli att bli förvånad över hur dåligt vissa människor inom vården hanterar psykisk ohälsa. Där om någonstans borde folk ha lite förståelse om att även vanliga människor får vara ledsna och må dåligt...) Vi planerar in mina terapitider i schemat så att jag inte missar för mycket och är det något som strular så kan jag bara höra av mig.

Benen bar lite lättare när jag vandrade hemåt. Nu vet jag att jag kommer att ta mig igenom även den här kursen. Några veckor då orosmolnet kan få vara lite mindre. Det är så underbart att bli förstådd och få bekräftelse! Mer validering till sjukvården! ;)