PC Jersild har skrivit i Moderna Läkare (nr 1 2009, även publicerat i DN 14/12 2008) om läkarassisterat självmord. Han trycker på det märkliga att vi hela livet har full rätt att bestämma över vårt liv - så länge vi inte håller på att dö. Autonomin upphör att exixtera i och med livets slutskede.

Det finns en utpräglad rädsla för det okända. Vad som händer när livet tar slut vet vi inte. Det skrämmer oss. Rädsla tenderar att stärka känsloreaktioner och fördunkla vårt omdöme. Någonstans skulle man kanske kunna se det som ett argument för att lätta på autonomin.
  Detta skulle i så fall innebära att vi ser ångest som något som inte behöver behandlas.

Själv tycker jag att det inte är någon tvekan om att ångest är något som måste tas på allvar. Det är en stark obehaglig känsla som ofta kan bli outhärdlig. Det gör att många är rädda för att få ångest.
  Inom psykiartin pratar man om "förväntasångest". I princip innebär det att man har ångest inför att få ångest. Hur många led kan man dra det? Ångest inför att få ångest inför att få ångest inför...

Psykiatern David Eberhard har skrivit boken I trygghetsnarkomanernas land där han tar upp det han kallar för det "nationella paniksyndromet". Väldigt kortfattat innebär det att vår strävan efter en tillvaro i total säkerhet underbygger vår känsla av trygghet genom att vi förlorar förmågan att göra vettiga riskbedömingar. Detta gör att vår omgivning fylls av tänkbara faror och ångesten/oron ökar istället för att minska. Svaret blir att ytterligare öka säkerheten och spiralen är igång.

Jag kan inte låta bli att koppla ihop Jesilds och Eberhards uttalanden och fundera över vilken plats ångesten har i vårt samhälle och i vår vardag. Tror vi att vi kan leva våra liv utan att någon gång få ångest? Är det möjligt att leva ett liv helt utan ångest?

Jag tror att ett visst mått av ångest är en del av livet och att man gör sig en björntjänst om man försöker ta bort den. Det kommer att ta enormt mycket energi att hålla den starka kraften i styr och i slutändan kommer det att vara ångestskapande i sig.
  Vore det inte bättre att acceptera att ångesten finns där? Vi kommer alla att någon gång i livet få känna på den känslan. Obehagligt, javisst, men oundvikligt. Istället för att undvika att hamna där vore det inte bättre att lära sig hantera rädslan? Och hur ska man lära sig det om man inte får träna?
  Jag menar inte att man ska låta bli att behandla ångest - behandling kan ju vara en del i att hantera den - men man kanske inte behöver vara så rädd för den.

Ni kommer att märka att jag tror på mellanmänskliga relationer. Så även här. Om man slipper ångest inför att ha ångest är det lättare för människor runtomkring att stötta igenom rädslan. Jag tror att vi alla behöver hjälpas åt för att hantera våra rädslor.

När vi ser på livets slutskede dras den här diskussionen till sin spets. Huruvida en person har rätt eller inte att själv bestämma när det är dags att säga farväl till den här världen tänker jag låta bli att lämna en åsikt om. Men jag tror att det som inom oss drar mot ett "inte" är ett stort mått av rädsla som stundom gränsar mot ångest inför att få ångest.