En mörk förmiddag

Föreläsningar om våld. Krogbråk. Kvinnomisshandel. Barnmisshandel. Sexuellt våld.

Otroligt viktiga ämnen, men inget som kan läras ut i en klump på en timme. Det är inte pedagogiskt lärande. Det är skrämselteknik.

De som redan är lite insatta i ämnet är det ofta för att de har egen erfarenhet av dessa hemskheter, antingen personligen eller någon anhörig. För dem framkallar bilderna läskiga minnen. 
  De som inte är insatta har troligen inte stött på liknanade bilder tidigare. För dem blir det en chock när brutal bild efter brutal bild flashar förbi på den stora vita duken.

Vissa bemöter detta med att snörvla och gråta, vissa med ett gråblekt ansikte och oseende ögon. Vissa går hem, andra insåg vad som var på väg och dök aldrig upp.

Resultat: Vi har fått en hel klass att inse hur förjävligt en del människor beter sig. Vi har lärt oss att misshandel är vidrigt.  (Som att vi inte visste det tidigare...) Möjligtvis har läkaredens att "inte tillföra skada" stärkts, om man nu ska försöka hitta något positivt.

Vad vi borde ha fått ut: I vårt framtida yrke behöver vi kuna bemöta människor som varit utsatta för hemska saker. Hur ska vi bete oss? Hur ska vi strukturera upp samtalen? Vad finns det för människor och organisationer att hänvisa till/ta hjälp av?
  Vad kan vi göra där vi är? Vad kan vi inte göra? Vem kan vi be om hjälp att göra det vi själva inte kan? Vad finns det för skyddsnät för patienten?

Jag blir upprörd när jag går på en sådan föreläsning. Har lärarna tänkt igenom vad de ska prata om? Har de ens ställt sig frågan varför de föreläser för ett gäng läkarstudenter? Vad är det de vill förmedla? Eller är de bara oförmögna att förmedla det de vill förmedla?
  Jag har svårt att tro att de gör detta med vilje för att de tycker att det är så kul med små chockade kandidater.

Vid undervising om så svåra ämnen behöver man:
  *En kortare introduktion med tecken som ska få varningsklockorna att ringa
  *Undervining i mindre grupper
  *Fokus på praktiken:
               - Hur bemöter man detta? Hur ser patientens önskan ut?
               - Vad kan jag göra själv? När måste någon annan gå in?
               - Vad finns det för personer/organisationer som kanske kan hjälpa patienten?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0