Är livet på väg att växa ifrån mig?

Länge har vi gått sida vid sida, livet och jag. På senare tid har jag börjat känna att livet springer ifrån mig. Som en kompis som får nya intressen, nya vänner, nya vanor. En dag upptäcker man att man inte längre har så mycket gemensamt.

Jag har alltid lyckats prestera det livet förväntat sig. Trots motgångar har det faktiskt gått bra. Men nu börjar jag halka efter. Kanske kan jag delvis skylla på min utbildning - man blir student längre än många andra. På det stora är det nog annat som är viktigare. Jag har satt livet på paus. Väntar på att det ska bli bättre.

Hur länge kan man vänta?
När borde jag börja agera?

Inte än.
Jag har tid att vänta ett tag till. Men inte jättelänge.

Det är dags att ställa in tanken på att snart låta livet gå vidare. Inte pausa mer. Följa med och se vad som händer.
  Om livet nu skulle vara på väg att springa ifrån mig kan det vara nyttigt med lite mental träning. Så att jag är förmögen att springa ikapp om det skulle behövas...

Fast här håller jag inte med dig. Alls. Att vara student per se är, nota bene här för mig, ingen anledning att livet springer ifrån mig. Livet går den gång jag valt, studentgången, vilket bara har varit mitt egna val och ingen annans. Alla förändras hela tiden, oavsett yrkes- eller studieval und so vidare. Snarare är det, om man kokar ned det till en fond, bara livet som går sin gilla gång. Livet går aldrig sätta på paus för hur mycket man än skulle vilja stanna upp i vissa stunder så kommer sekunderna obevekligen att ticka vidare. På något sätt måste man nog istället bara finna ro, trygghet och stabilitet i de val man gjort. När sedan valen är till ända och nya dörrar står för horisonten, ja då gör man det valet då. När man har gått igenom, fortsätt bara framåt. Ingen vet ändå vad som väntar bakom nästa dörr. Och än mer, mellan varje dörr lämnar man lite bakom sig och tar med sig något annat. Kanske lämnar man en vän men tar med sig minnena. Bara som ett figurativt exempel.

Jag tror inte riktigt jag förstår vad du menar med att livet springer ifrån dig. Livet är här och nu, alltid, obönhörligen, varken man vill eller inte. Det lär jag mig aldrig, fast jag är bra på att rapa klyschor om det. Jag kan ofta tycka att jag missat saker i livet. I perioder för att jag mått för dåligt ibland av andra anledningar kanske för att jag varit för rädd. Men det går nog inte att säga så heller, för jag har alltid lärt mig något och jag hade inte varit den jag är idag utan de erfarenheter jag har i bagaget. Den svåraste konsten är nog att lära sig njuta av det som är här och nu. Det som är bra blir så snabbt självklart. Jag läser till exempel till att bli läkare. Det är fantastiskt, men jag glömmer bort hur fantastiskt det är i alla vardagsproblem.



Det blev bluddrigt... jag går på migränmedicin idag jag blir lätt surrig då.



Skickar en kram iallafall :-)

Oj, nu blev jag emotsagd med emfas... ;)



Visst fortsätter livet oavsett vad jag gör. Ni har helt rätt. Det är därför det känns som att livet har sprungit ifrån mig. Det har fortsatt när jag har stannat upp. Inte så att jag har satt mig själv på paus med flit, utan det har bara blivit. Mitt i allt jag kämpar med har jag "fastnat". Men nu är det dags att fortsätta vidare.

Bara en sån enkel sak som att jag tröttnade på mina gardiner. Istället för att inte orka göra något åt det (som det varit tidigare) gick jag iväg och köpte nya. Inte bara gå på i samma vanliga lunk, utan orka ändra om det är något som behöver ändras.



Jag kan förstå att mitt inlägg verkar lite luddigt. En del saker måste jag utelämna, och då kan det bli lite svårt att se sammanhanget.

Stor kram Maskrosen!



Jag känner igen mig i det du skriver. Kanske tolkar jag det på ett annat sätt än du menar, men ändå. Jag har också PTSD. Under hela utbildningen har det känts som att jag går omkring och "håller andan". Precis som Doktoranden skriver har det inte med att vara student att göra utan med allt det andra.



Nu tar jag snart examen. Jag har klarat mig igenom hela utbildningen! Livet fortsätter. Det kommer det att göra för dig också!



Jag mår mycket bättre idag än vad jag gjorde för fem år sedan. Det händer att jag fortfarande kommer på mig själv med att "hålla andan", men det är mer och mer sällan.



Kämpa på! Du kommer att klara det här! Jag tror på dig!



(Och fortsätt att skriv! Vi är många som hämtar kraft från dig!)

Tack Annan kandis! Vad skönt det känns att läsa ditt inlägg. Det var ett bra uttryck att "hålla andan", det är precis så det känns.



Kul att höra att du mår bättre nu. Det hjälper mig dessutom att våga tro på att även jag kan lyckas med det.



En stor kram till dig med.