Adrenalineftermiddag
En klämma med tilldelade roller fäst i bröstfickan guppade medan vi snabbt rusade dit. På britsen låg en medvetslös docka. Lite gurglande försök till andning.
Fria luftvägar?
Bak med hakan. Ja, nu så!
Hur låter lungorna?
Bubblar lite, men ganska bra ändå. Andningsljud på båda sidor.
Syresättningen?
Lite lågt, men rätt okej.
Puls? Ja, men snabb.
Blodtryck? Lite i lägsta laget. Här verkar vi ha ett problem. De duktiga "sjuksköterskorna" (dvs de utav oss som tilldelats rollen som sköterska) har redan satt en infart i varje armveck. En liter Ringer-Acetat ordineras.
Fortfarande fria luftvägar? Fortfarande okej andning?
Ja.
Är patienten vaken?
Ett grymtande kommer till svar från dockan. Det gör ont.
Vi blockvänder och undersöker baksidan.
Ett knivskaft sticker ut på vänster sida, mellan de två lägsta revbenen.
Mjältruptur!
Vi lägger stödförband runt kniven och springer iväg mot operation.
Patienten/dockan överlevde. Vi lyckades med vår akutövning. Simuleringsdockor är ett fantastiskt redskap för att träna de akuta situationerna! I verkligheterna blir nog adrenalinnivåerna ännu högre, men även nu bankar hjärtat lite hårdare när vitalvärdena svajar. Man tvingas tänka igenom åtgärdsprogram och undersökningar. Inser praktiska missar, som att glömma ringa till operation och förvarna dem då larmet går.
Återigen har jag blivit ett uns bättre på att rädda livet på människor. Jag börjar komma så långt att det faktiskt känns som att jag kan göra någon skillnad. Inte kan jag fixa allt, men jag kan i alla fall göra något. Det börjar kännas som att det är läkare jag är på väg att bli. På riktigt!
Vilken underbar känsla! Längtar till den... Nog steg adrenalinet även för mig under dagens intermediärmetabolism-dugga, men att det är läkare vi en dag ska bli, det kändes tyvärr på tok för lite...
Hej!
Är här och kikar in lite. Kul med adrenalininlägget här. Och kul att du känner att du är på väg liksom mot läkaryrket. Att du kan. Klart att du kan! Du kan mycket, det har jag redan konstaterat. Hela din insikt liksom över mänskligheten och behov och samvete och allt som är viktigt - det har du ju redan.
Från det ena till det tredje: läste inlägget om spegelneuroner här längre ner. Jag har läst en bok om det där. Den heter nånting som "Varför jag känner som du känner" tror jag.
Kram!
Jessica: IM-adrenalin är något helt annat än trauma-adrenalin. Det kommer. Snart är du där! :)
Mib: Tack, det var fina ord! :) Jag tror att jag känner igen boktiteln, men jag har inte läst den.
En tidigare arbetskamrat berättade att bland det viktigaste som hon lärde sig på läkarutbildningen var just: "Vänd på liket, det kan sitta en kniv i ryggen"...
Kandidatpappan, du har så rätt.
Det finns något inom medicinen som kallas för "Täckes test". Läkarterminologin kryllar av olika egennamns test som är mer eller mindre relevanta i olika situationer. Omöjligt att komma ihåg dem alla. Men just Täckes test är värt att lägga på minnet.
Det innebär att man lyfter på patientens täcke. Du anar inte hur mycket som missas för att ingen har tittat på patienten!
